Tankar, åsikter och idéer
Snön hade frusit och blivit till ett stadigt underlag att cykla även om det på sina håll var snömodd. Det var frisk motvind i fem kilometer och det kändes utmanande. Motvind till trots är det sjuhelsikes kul att cykla. Gångbanorna är lagom moddiga för att det ska kännas som en lerig skogsstig 🙂 Hittade en fin singletrack i snöiga skogen och kunde stå på för fullt! Milda makter vad roligt, jag kände mig som tretton igen. Dagens rörlighet blev knappt 15 km och 55 minuter tokskoj.
Läser lite bloggar, twitter och annat på nätet. Många är upprörda över näthatet och gårdagens Uppdrag Granskning. De ytterligare exempel som kommer fram hela tiden upprör också. Jag hoppas att alla de här reaktionerna leder till att det blir en förändring.
Kanske blir språket på nätet mer värdigt, kanske slipper vi läsa om illvilliga påhopp på kvinnor, invandrare, ungdomar eller andra människor.
Jag hoppas det, som den obotlige optimist jag är vill jag tro att de blir så också. Kanske inte till imorgon bitti men snart…
Lägger dagens sista krut på lite #nätkärlek IRL med min vackra älskling i soffan brevid.
Biss morgen alle leute!
Gårdagens inlägg i #blogg100 blev välbesökt med mina mått mätt. Jag antar att ämnet var väl valt. Det kanske till och med var välskrivet och engagerande. En kul sak som hände var att en bekant som är lärare vill använda det i sin klass i undervisningen. Det värmer lite extra. För även om jag inte har några författarambitioner med mitt bloggande är det ju roligt när det jag skriver läses och uppskattas.
Däremot tycker jag det är svårt att få kommentarer i bloggen. Inläggen retweetas och kommenteras på Facebook men inga kommentarer i bloggen. Jag undrar varför? Jag försöker att kommentera mer i de bloggar jag läser och särskilt inom #blogg100. Det är ju roligt med kommentarer och lite dialog. Är det så att läsarna inte tycker att en bloggkommentar har tillräcklig genomslagskraft eller når tillräckligt många? Eller är bloggformatet i sig avskräckande på nåt vis?
Är det någon som har ett bra tips på vad jag kan göra för att få fler kommentarer på bloggen så tar jag tacksamt emot tips. I kommentarsfältet så klart 🙂
Ha en fortsatt skön dag.
Igår och idag har det pratats mycket hat på nätet som en följd av det klipp från kvällens avsnitt av Uppdrag Granskning. Jag läste nyss Joakim Jardenbergs inlägg om Näthat – ett ord som bara skymmer sikten.
En tanke tog fart hos mig. Det går att låta bli att hata.
Jag är invandrarbarn med föräldrar födda i Finland respektive Estland. Min fars familj flydde under andra världskriget, i flera omgångar från sitt hem i Tallinn, undan den Sovjetiska armens framtåg. Först till Tyskland en period för att återvända till Tallinn. Därefter flydde man slutligen bara en dag innan den sovjetiska ockupationsmakten lade hela landet under sig. Farmor och farfar med min pappa i släptåg tog vägen över Östersjön.
Min farmors syster och man tog den södra vägen längs land. Söderut genom Baltikum, genom Polen till Tyskland och sedemera till Sverige. Särskilt hon och hennes man fick nog utstå en hel del under de veckor de befann sig mellan två fronter i andra världskriget. Jag kan bara försöka begripa vad de fått vara med om. Samma sak med min farmor, farfar och pappa som flydde flera gånger och fick lämna sitt egenhändigt byggda hem. Andra släktingar till mig blev kvar. Någon väntade på sin make som var bortrest. De hann inte iväg innan Estland blev ockuperat. Först efter många år fick de reda på att maken avlidit i sovjetisk fångenskap.
Hursomhelst, hemska berättelser av det här slaget kan nog de flesta invadrare och särskilt krigsflyktingar berätta. Det här är inte ett försök att jämföra elände eller lidande. Det är en bakgrund mot vilken vi ska se att det går att låta bli att hata. Min pappas moster som fyller 101 i år och är den minst hatiska människa jag någonsin mött. Jag kan nog annars tycka att det säker funnits skäl till det men icke. Jag kan inte minnas att hon någon gång sagt något ens lite hatfyllt. Samma sak med många andra av mins släktingar som fortfarande är vid liv, de hatar inte. Visst finns det de som gör det också men det stora flertalet gör det inte. Många andra flyktingar jag träffat är också beundransvärt ohatiska. Det tycker jag är hoppfullt.
Min morfar var också hårt drabbad som finsk gränssoldat i vinterkriget mot Sovjet. Hans berättelser har jag och mina barn fått i sig delar av genom åren. De är värre än den läskigaste skräckfilm. Trots det var min morfar den snällast och mest omtänksamma människa man kan tänka sig. Inte något hat där heller.
Jag hade en gammal chef som haft liknande upplevelser med sin familj i Tyskland vid tiden för Berlinmuren. Han har sagt att han är lever efter devisen att alla människor vill göra gott och sitt bästa. Jag tror på det och hoppas att den inställningen är en början.
Jag hoppas och tror att mina barn fått med sig lärdomarna från släkten och sett att det går att låta bli att hata. Jag hoppas också att jag lyckats förmedla min gamla chefs övertygelsen om allas vilja att göra gott.
Måhända är det aningen naivt att tro att hat ska försvinna men jag tror att om jag försöker att tänka på det kanske fler också gör det. Många människor som tänker saker brukar kunna skapa förändring.
Jag har ingen förklaring till det hat som en del visar på nätet, oftast män mot kvinnor. Jag är däremot rätt säker på att det kan motarbetas genom att det lyfts fram i dagsljuset och att vi alla lär oss själva, våra barn och andra att det är fel och att vi inte kan acceptera det.
Jag uppmanar alla att se kvällens Uppdrag Granskning.
Det här var en lång tanke som tog sin början i ett av dagens bidrag i #blogg100.
När jag gick en kurs för att lära mig techdykning låg vi mycket vid Kapellskär och tränade skills. Där var bra sikt och öppet året runt. Vi körde de flesta av våra övningar under vintern. Det var vansinnigt kul och lärorikt. Jag hittade den här bilden därifrån och jag skulle tro att den är sisådär 10-12 år gammal.
Nu är det länge sedan jag dök men ibland suger det till i maggropen och lusten tittar fram. Konstigt nog brukar det oftast vara klara vinterdagar med sol och blå himmel! Jag har nog gjort mina finaste dyk vid den årstiden. Minns särskilt ett vid Boda Brygga, innan dykförbudet, i månadskiftet januari/februari. Vi hade bortåt 30 meter sikt under språngskiktet och det var helt magiskt. Kristallklart! Stendött förvisso men ändå en häftig upplevelse.
När jag var klar med kursen hade jag uppnått mitt mål att dyka tekniskt med trimix. Det var häftigt att komma åt djupa vrak och se saker få sett. Det var en enorm tillfredsställelse att fullständigt behärska handgrepp och teknik så att allt gick automatiskt och inget begränsade den totala upplevelsen. Jag hade dock inte satt något nytt mål för mig. Det fick till följd att jag blev lite ambivalent och fokus hamnade mer på kostnaderna och insatsen som krävdes för att fortsätta utvecklas på den här nivån. Resultatet blev att jag drog ner på techdykningen och fortsatte hålla kurser istället för att till slut lägga av helt och hållet. Nu har jag inte dykt sedan 2007 när jag sålde av lite utrustning.