Sjuttioårsfirande med yogaklass för åttaåringar och sjuttioårigar. Köket fullt med kockar som fixade magiska moule marniere. Höga vågor i diskussionerna efter middagen och vitt skilda ämnen. Avrundat middagen med en mäktig vahlronatårta och en skvätt single malt. Nu fortsätter vi natten lång. Måhända blir morgondagens inlägg det sista som sker under den här festen.
Nakenchock – våren är här
Äntligen är våren här, inga mer långkalsonger, hoppas jag. Nakenchocken var känslan när snön kröp in under byxorna när jag forcerade ett snöfyllt dike. Chock med kall snö mot naket ben. Riktigt bra merinounderkläder är annars en fröjd att ha på sig. Funkar faktiskt med långbent även på sommaren. De håller bra, ingen dålig doft och är väldigt sköna. Däremot är jag lite skeptisk till att ull värmer när det är vått. Jag vill nog påstå att det är mer riktigt att säga att det inte kyler lika mycket som till exempel bomull men värmer, nej!
Dagens rörlighet blev rask promenad istället för cykeltur. Tror att det börjar ge lite effekt på konditionen nu. Jag är inte riktigt lika död när jag är uppe på toppen. Utan att ha min pulsklocka på mig känns det också som att både medel och maxpulsen ligger lägre än vid årsskiftet. Det är skönt att det gett resultat just för att det inte var syftet med projektet #träning2013. Syftet var ju att få in rörlighet i vardagen med målet att börja planera in en timmes rörlighet varje dag. Inte som annars att jag har tränat när jag hunnit eller lusten fallit på.
#blogg100 fortskrider. Nu försöker jag förstå hur Google Analytics funkar. Har pillat in en kodsnutt på startsidan. Får se vad det ger.
Ett hål mindre
Noterar med glädje att jag behöver spänna bältet ett hål tightare. Även ockulärbesiktning av högst partisk bedömare vittnar om samma resultat. Mitt projekt dagens rörlighet eller #träning2013 verkar ha gett lite resultat hittills. Bra!
Det känns särskilt bra att jag än så länge inte börjat träna i egentlig mening utan helt enkelt rör mig mer. En timme om dan för att vara exakt och framförallt för att det är kul och skönt. Framåt vårkanten kan det kanske bli lite mer av träning eller så fortsätter jag bara att ha kul.
Det ska bli skönt när isen ger sig och jag kan börja paddla igen. Undrar lite hur det ska gå då eftersom min specialdistans är 1200 meter fikapaddling? Tiden får utvisa det.
Ännu inte publicerade inlägg
Jag har ett antal påbörjade inlägg som ligger till sig innan de publiceras. Orsakerna är många. Jag kanske behöver tänka igenom resonemanget en gång till, ibland saknar jag en bra bild och ibland måste jag helt enkelt låta känslorna svalna. Det är klokt att inte lägga ut saker skrivna i affekt precis samtidigt som tanken far igenom mitt huvud. Samma princip gäller SMS på småtimmarna med en allt för hög intoxikationsgrad. Hur gör ni, har ni också ett lager av påbörjade grejor?
I mina yngre år handlade jag vanligen innan jag tänkt klart, eller ens börjat, oftast med smärtsamma och/eller dyra konsekvenser. I tonåren sparkade jag ofta i trappan hemma vilket resulterade i att jag bara har några tår obrutna. Under de åren gick också några dörrar och lite annat smått och gott. EN av de dummaste sakerna var när jag sparkade in min egen bildörr, det blev dyrt! Efter det har jag lärt mig att lägga band på mitt temperament. Kanske är det lite tråkigt ibland? Jag tror dock att jag vinner på det i längden. Helt säkert är att de texter jag vill skriva vinner på att ligga till sig och få mogna. Ibland kan de helt försvinna ut i tomma intet när det värsta känslostormarna gått över.
Nu sitter jag med ett inlägg som är så svavelosande att jag är tveksam om jag ens får ihop det, någonsin. Har fått i mig en alldels för stor dos av myndighetskontakter den senaste tiden. Hursomhelst kommer det aldrig nå offentlighetens ljus innan jag har tänkt igenom det. Många gånger. Det märkliga är dock att bara genom att skriva om inlägget så sjunker nivåerna av upprördhet och byts ut mot en sorts besviken uppgivenhet. Funderar på om det är värt att uppröras över eller om det är så att jag inte upprörs nog mycket?
Under några år frilansade jag som journalist inom transporter och kollektivtrafik. Jag provkörde lastbilar och bussar för att skriva om den tekniska utvecklingen. Det var ett roligt jobb där jag för första gången kände att jag kunde skriva. Måhända inga Nobelprisvinnare eller något som renderade i ett Pulitzerpris men ändå texter som var intressanta för läsarna. Initiativet #blogg100 har fått igång skrivandet igen för mig. Särskilt bra träning är det att behöva skriva under någon sorts press. Det är inte alltid inspirationen infinner sig eller att jag ens vet vad jag ska skriva om men det förväntas att jag skriver något. Det är ofta jag varit tvungen att skriva en annonstext, ett säljbrev eller ett inlägg på företagets FB-sida och då är det skönt att kunna göra det utan krusiduller. Det är bara å gör’t! Så, nu är det gjort!
Lycka är snö och hästbajs
Är man en liten dvärgschnauzer då är livet enkelt. Mat med jämna mellanrum, sova mycket på en ryamatta och bli kliad. Det räcker långt. När andan faller på för husse och det blir skogspromenad är dagen räddad. Springa runt i skogen och nosa, spåra och pinka på allt som känns viktigt. På vintern är det lite extra härligt med all snö. Dagens rörlighet gick längs en ridstig och bjöd följaktligen på den välkända delikatessen hästbajs. Det smakar förmodligen gudomligt. Ser ut så när hunden kastar sig efter det och dyker under snön för att hitta läckerbitarna.
Hon vet att jag inte delar hennes förtjusning så hon är kvick för att jag inte ska hinna mota bort henne. Ungefär lika står det i matchen mellan hund och husse. Jag tycker dock att vinterns småsnaskande är lite fräschare än sommarens delikatess, soltorkad mördarsnigel! Obeskrivligt äckligt men förmodligen det bästa hundeländet vet. Där gäller det att vara uppmärksam på promenaden annars blir det gärna några små solbadare. Yuck! Tur man inte är hund 🙂
- « Previous Page
- 1
- …
- 36
- 37
- 38
- 39
- 40
- …
- 43
- Next Page »