Jag tycker inte om att vänta, jag är otålig och vill att allt ska hända nu. Det värsta som finns är att gå ut på lunch och upptäcka att det är kö till restaurangen! Vilken nesa, vilken fullständig kollaps av det civiliserade samhället att inte låta mig äta nu! När jag väl bestämt mig för något tycker jag det är onödigt plågsamt att dra ut på tiden innan jag får det jag föresatt mig.

Lite motsägelsefullt är det att jag använder mig av resignerad väntan som antistressmetod. I en bilkö kan jag inte göra något för att det ska gå fortare framåt alltså kan jag bara acceptera situationen och slappna av. Funkar alldeles utmärkt. Samma sak i många andra situationer där jag tvingas vänta, jag utnyttjar möjligheten i att inte rå över tingens ordning och ger mig själv lite andrum. Det är nog så att jag egentligen vill styra min egen tid och när, var och hur jag ska göra eller få saker. Lunchexemplet är ju ett klockrent exempel, bara att byta restaurang så är problemet ur världen.

Just nu söker jag jobb för glatta livet. Här utmanas jag rejält. Jag vill påverka mina möjligheter att få jobben jag söker och samtidigt vill jag inte uppfattas som desperat eller tjatig. Hur länge bör jag vänta innan jag hör från en tänkt arbetsgivare, när och hur ofta ska jag höra av mig? Jag vet ju av egen erfarenhet att rekrytering ibland går långsammare av olika skäl som inte behöver ha med rekryteringen att göra. Ändå, det är ju mig det handlar om nu! Det borde ju vara plättlätt att bara bestämma sig och slå mig en signal. I de tvära kasten mellan att ringa och att inte ringa är jag rädd att drabbas av whiplashskador.

Passar på att utnyttja möjligheterna med att jobba från köksbordet och hämtar en kopp finkaffe och en kaka.

Nu ska jag också börja fundera över morgondagens inlägg i #blogg100