Igår och idag har det pratats mycket hat på nätet som en följd av det klipp från kvällens avsnitt av Uppdrag Granskning. Jag läste nyss Joakim Jardenbergs inlägg om Näthat – ett ord som bara skymmer sikten.

En tanke tog fart hos mig. Det går att låta bli att hata.

Jag är invandrarbarn med föräldrar födda i Finland respektive Estland. Min fars familj flydde under andra världskriget, i flera omgångar från sitt hem i Tallinn, undan den Sovjetiska armens framtåg. Först till Tyskland en period för att återvända till Tallinn. Därefter flydde man slutligen bara en dag innan den sovjetiska ockupationsmakten lade hela landet under sig. Farmor och farfar med min pappa i släptåg tog vägen över Östersjön.

Min farmors syster och man tog den södra vägen längs land. Söderut genom Baltikum, genom Polen till Tyskland och sedemera till Sverige. Särskilt hon och hennes man fick nog utstå en hel del under de veckor de befann sig mellan två fronter i andra världskriget. Jag kan bara försöka begripa vad de fått vara med om. Samma sak med min farmor, farfar och pappa som flydde flera gånger och fick lämna sitt egenhändigt byggda hem. Andra släktingar till mig blev kvar. Någon väntade på sin make som var bortrest. De hann inte iväg innan Estland blev ockuperat. Först efter många år fick de reda på att maken avlidit i sovjetisk fångenskap.

Hursomhelst, hemska berättelser av det här slaget kan nog de flesta invadrare och särskilt krigsflyktingar berätta. Det här är inte ett försök att jämföra elände eller lidande. Det är en bakgrund mot vilken vi ska se att det går att låta bli att hata. Min pappas moster som fyller 101 i år och är den minst hatiska människa jag någonsin mött. Jag kan nog annars tycka att det säker funnits skäl till det men icke. Jag kan inte minnas att hon någon gång sagt något ens lite hatfyllt. Samma sak med många andra av mins släktingar som fortfarande är vid liv, de hatar inte. Visst finns det de som gör det också men det stora flertalet gör det inte. Många andra flyktingar jag träffat är också beundransvärt ohatiska. Det tycker jag är hoppfullt.

Min morfar var också hårt drabbad som finsk gränssoldat i vinterkriget mot Sovjet. Hans berättelser har jag och mina barn fått i sig delar av genom åren. De är värre än den läskigaste skräckfilm. Trots det var min morfar den snällast och mest omtänksamma människa man kan tänka sig. Inte något hat där heller.

Jag hade en gammal chef som haft liknande upplevelser med sin familj i Tyskland vid tiden för Berlinmuren. Han har sagt att han är lever efter devisen att alla människor vill göra gott och sitt bästa. Jag tror på det och hoppas att den inställningen är en början.

Jag hoppas och tror att mina barn fått med sig lärdomarna från släkten och sett att det går att låta bli att hata. Jag hoppas också att jag lyckats förmedla min gamla chefs övertygelsen om allas vilja att göra gott.

Måhända är det aningen naivt att tro att hat ska försvinna men jag tror att om jag försöker att tänka på det kanske fler också gör det. Många människor som tänker saker brukar kunna skapa förändring.

Jag har ingen förklaring till det hat som en del visar på nätet, oftast män mot kvinnor. Jag är däremot rätt säker på att det kan motarbetas genom att det lyfts fram i dagsljuset och att vi alla lär oss själva, våra barn och andra att det är fel och att vi inte kan acceptera det.

Jag uppmanar alla att se kvällens Uppdrag Granskning.

Det här var en lång tanke som tog sin början i ett av dagens bidrag i #blogg100.