Tankar, åsikter och idéer
På väg till frukost imorse passerade jag ett sällskapsrum på Näsby Slott. Solen strålar in och gör rummet inbjudande och lockande. Jag skulle gärna spela lite biljard där om tillfälle ges. Jag huserar på slottet hela veckan när jag går UGL-kurs. Dagarna är långa och intensiva med kanske få tillfällen till biljard. Jag får se.
Jag är med i bloggutmaningen #blogg100 och idag är det dag 67/100
Första kursdagen har varit minst lika jobbig som söndagens bergscykling. En internationell grupp har presenterat, reflekterat och snackat större delen av dagen. Nu är rast och vila inför morgondagen som kommer bli längre.
Tack och hej från ett slott.
Jag är med i bloggutmaningen #blogg100 och idag är det dag 66/100
För knappt två veckor sedan anmälde jag mig till Canyon Enduro Series deltävling i Flottsbro. Jag tyckte det lät perfekt med en cykeltävling som hade 80% nedförsbackar. Trodde nog att det kunde var tekniskt svårt men det borde vara lugnt, bara att rulla nerför typ.
Ack vad jag bedrog mig. För det första så är det en naturlag att varje fin nedförslöpa har ett tjurigt arsel till uppförsbacke i direkt anslutning också. Sablar vad det är jobbigt att cykla uppför en slalombacke! At sedan cykla uppför en brandgata med sprängsten i en kilometer är ingen hjälp heller! Det finns liksom ingen chans att vila eller rula i en uppförsbacke. Kan nog konstatera att jag är inte i tillräckligt bra form för att uppskatta det fullt ut.
Väl uppe var det lite kö och väntetid som tur var. Jag hann hämta andan litegrann innan utförslöpan. Det tjuriga arslet till uppförsbacke är också i det närmaste frittfall när det vänder neråt igen! Första gången, när jag testkörde i morse, gick det bra om än långsamt. Det var ruggit brant, långt utanför min komfortzon och i det närmaste ocyklingsbar i min bok. Hursomhelst, off I go, direkt efter starten i tävlingsrejset klotar jag tre gånger och är tacksam att jag höll mig kvar på stigen och inte fortsatte ner för branten.
Kraschar några gånger till på vägen ner och blir omkörd av några fantomer. Väl nere började klättringen till specialsträcka 2. Den med brandgatan och sprängstenen. Väl framme vid starten är det sten på fel ställen, rötter och halvmetersdrop i branta backar. Skitjobbigt och bitvis rätt läskigt också. Jag börjar dessutom bli ordentligt trött och bestämmer inte längre själv var framhjulet ska gå. Stenarna och rötterna har tagit kontroll över min framfart.
Kom ner och bestämde mig för att bryta. Jag hade inte ork att fortsätta och med tanke på att de riktigt håriga sträckorna var på slutet så var jag osäker på om jag skulle kunna ta mig ner helskinnad. Lite surt att bryta men det känns som ett bra beslut ändå.
Jag behöver bli bättre tränad. Jag behöver också lära mig mer om downhill teknik för att lättar kunna rulla och hoppa över hinder istället för att krampaktigt bromsa och krascha med jämna mellanrum. Det var ju ändå väldigt roligt och jag skulle gärna köra mer downhill och åka lift uppför. Det känns skönt också att cykeln fortfarande är hel och att den klarade av strapatserna utan problem. Jag blev livrädd långt innan cykeln sa ifrån.
Nu sitter jag mest still och äter kladdkaka och vispgrädde. Imorgon börjar jag en UGL-kurs som jag ser fram åt mycket.
Jag är med i bloggutmaningen #blogg100 och idag är det dag 65/100
Ibland känns det som att det bar gick åt pepparn eller att det är onödigt motlut. Det är nog en rätt vanlig mänsklig känsla att känna så. Jag gör det, andra gör det och jag tror faktiskt att alla gör det emellanåt. Det är inte helt enkelt att jämföra och värdera olika människors upplevelser av motgångar och djävelskap men ibland händer saker som får mig att inse att jag har det sjukt bra.
Såg på nyheterna om byn i Afghanistan som förstördes i ett jordskred och väldigt många människor dog. Eller den lilla flickan i Karlskrona som bragts om livet utan att fått den hjälp som vi tar för självklar. Tänker också på alla människor i Ukraina som står mitt i en fruktansvärd situation på gränsen till fullskaligt krig. Naturligtvis far tankarna också till lilla Baltikum som med sin historia av främmande herrar som behandlar länderna som sin egen bakgård, det är nog väldigt nervöst när den ryska björnen morrar och grymtar igen.
Jag har det ofattbart bra där jag sitter med Agda i soffan och sippar på ett glas rödvin. Jag vet att imorgon blir det nybakade croissanter och kokt ägg till frukost. Gott är livet på Rufsiga Rundan.
Jag är med i bloggutmaningen #blogg100 och idag är det dag 63/100
Vaknade till en decimeter nyfallen snö och stora snöflingor som blåste runt i den kraftiga vinden. När vi gick och la oss igår var det klarblå himmel och strålande vårväder. Det är ju lite av charmen med våren att vädret växlar och ändras snabbare än man ibland hinner med. Idag var det lite mindre lyckat med snö eftersom dagen var vikt till fotbollscup. Som tur är har vi en försvarlig hög att pryttlar för att klara snöstorm i maj och hålla oss varma ute.
Just nu är jag spänd på vad det kommer vara för väder på söndag då det är cykeltävling på G. Torra fina spår vore bättre än blöta och snöiga med kall lera. Såg nyss att det kan bli rätt bra men som sagt aprilväder i maj vet man aldrig var man har. Hursomhelst, Agda brukar säga att väder blir det och det stämmer väldigt väl. Det handlar bara om att hantera det på bästa möjliga vis. Det kan tänkas finnas en eller två trasor i garderoben som fungerar i leriga cykelspår också.
Jag är med i bloggutmaningen #blogg100 och idag är det dag 62/100
På söndag smäller det.
Dagens inlägg ärt kort och gott det 61/100 i #blogg100
Våren är när husägande verkligen kommer till sin rätt. Barfota i nytt gräs är en skön känsla efter en dag på kontoret.
Jag är med i bloggutmaningen #blogg100 och idag är det dag 60/100
Klarblå himmel, strålande sol och nästan 20 grader varmt idag. Väldigt behagligt och fint väder som passar mig utmärkt. Inga som helst problem att promenera runt i skjortärmar eller shorts. En tur i skogen på kvällen gav lite påfyllning av klorofyllhalten. Bäst att passa på kändes det som när väder-förståsigpåarna hotar med snö och slask senare i veckan! Typiskt aprilväder så här i månadens sista skälvande dagar innan maj tar vid.
Jag är med i bloggutmaningen #blogg100 och idag är det dag 59/100
Frukostdiskussionen ledde mig ut på Google.
Jag googlade på Turning Torso och fastnade på arkitekten Santiago Calatrava. Det fick mig att tänka på vad arkitekten till Moderna Museet hette. Rafael Moneo heter han. När vi ändå är inne på höga hus kom vi att prata om kåken i Dubai, tidigare känd som Burj Dubai men nu kallas Burj Halifa. 828 modiga meter sträcker sig huset upp i skyn.
Tre takeaways är:
Santiago Calatrava är arkitekten bakom Turning Torso
Rafael Moneo är skaparen av Moderna Museet i Stockholm.
Slutligen är Burj Halifa 828 meter över havet.
Jag är med i bloggutmaningen #blogg100 idag är det dag 58/100
Utsikten i trädgården var det som gjorde att vi ville flytta sovrummet. Lördagsmorgon med sol, fågelsång och trädgården på en armlängds avstånd. Härligt att få vakna så här varje morgon nu. Både Agda och jag är överens om att det är ett fantastiskt rum att få vakna i. Det bästa i hela världen, faktiskt.
Jag är med i bloggutmaningen #blogg100 och idag är det dag 57/100