Tamme

Tankar, åsikter och idéer

Dr. Martens nya position

DrMartens

 

 

Om vikten av varumärken pratas det mycket. Hur de bäst byggs och hur de fylls med egenskaperna som förmedlas och förhoppningsvis accepteras av de tilltänkta kunderna. Varumärkens värde och betydelse ändras över tiden allt i samma takt som omvärlden förändras. Idag fick jag ett tydligt och väldigt konkret exempel på det.

Vi var i stan och gick in i en skoaffär. Jag kikade runt på vårnyheterna för att se om det var något som lockade. Än en gång kunde jag dock konstatera att jag är välförsedd.

Men, i ett hörn  butiken fanns ett ställ med Dr. Martens kängor och lågskor. Lite skyltar var det också i en högst ordinär butiksdisplay. Bredvid  Timberland, Converse, Dahlin och andra skomärken. Dr. Martens varumärke har ändrats rejält från när jag var i tonåren.

På 80-talet var det bara skinheads och punkare som hade Dr Martens. Det var ett klart ställningstagande att ha såna kängor. De hörde ihop med jeans tvättade med klorin för den rätta fläckiga stilen och en välrakad skalp. De fanns bara att köpa hos Sko-Uno på Gamla Brogatan, ingen annanstans.

När jag något år senare gjorde lumpen behövde jag ett par svarta kängor. Jag valde mellan Lundhags och ett par Dr Martens. Efter mycket vånda köpte jag ett par Dr Martens eftersom de gick att putsa ordentligt blanka. Jag var inte så förtjust i gummidelen av Lundhagskängorna.

Jag vågade knappt ha mina nya kängor på stan, jag var livrädd att misstas för en skinnskalle eller punkare och åka på stryk.

Nuförtiden är Dr. Martens betydligt mer mainstream och varumärket har en annan image och målgruppen ser troligen helt annorlunda ut nu mot då. Jag tycker det är en drastisk förändring av ett varumärke. Jag antar att det har varit en medveten strategi från tillverkarna att ändra varumärkets position sig för att nå en bredare marknad. Det är helt förståeligt och jag tycker de har lyckats fantastiskt bra. Kanske skulle jag köpa ett par nya Dr. Martens till i sommar? Jag vågar nog.

 

Dagens inlägg är #61/blogg100

Landsort – Ett år sedan

landsort
För ungefär ett år sedan paddlade vi till Landsort. Det var tidig vår och vattnet var kallt och växtligheten i skärgården var fortfarande nära obefintlig.
Vi snirklade oss från Ankarudden innanför Krogen och rundade Läskär. Förhållanden var fantastiska och vi siktade på lunch ute på Viksten.
Någon timme senare njöt vi lunchen i vårsolen som precis börjat värma lite. När vi lastade för att paddla vidare hittade vi en flaskpost. Vi trodde det var ett barn som kastat i den men när v öppnade den var det något helt annat. Det var en kort minnestext från en begravning till sjöss. hade tömt askan efter en person i havet och samtidigt kastat flaskposten. Det kändes lite som ett minnesmärke och vi lät den ligga kvar i skydd av en sten och torkad blåstång.

Väl på Öja möttes vi av den inte särskilt gästvänliga lokalbefolkningen. Jag har nog aldrig träffat på så ogästvänliga människor tidigare. Det är synd eftersom att Öja och Landsort är ett fantastiskt utflyktmål som ligger nära och lättillgängligt. Det är dock värt att ta sig dit för att få känna på det öppna havet och vidderna bara lite drygt en timme från Stockholm. Det går till och med att åka buss dit. Kolla in SL

Passa på att paddla i skärgården i år. Det är en upplevelse som inte går att få på väldigt många ställen. Det finns oändligt med öar att göra strandhugg på och hur många solnedgångsklippor som helst.

Idag är det dag #60/#blogg100

Vårtecken

_MG_1721

_MG_2211

 

Ett säkert vårtecken är alla hungriga rådjur som dyker upp i trädgårdarna. Vi har en veritabel autostrada för rådjur genom vår trädgård. De är helt orädda och vet axakt hur ofarliga vi som bor här är. Inte ens när vi har besök av den lilla attackschnautzern blir de rädda. De står bara och spanar en bit bort. På sommarkvällarna går de precis utanför tomten med sina ungar och kikar in ibland för att visa att – så där ser människor ut.

Jag tycker att det är rätt trevligt med djur inpå knuten. Vill de äta upp en blomknopp eller två så var det hänt. Så länge de inte biter av fiberkabeln.

Det här är dag #59/#blogg100 utmaningen.

Mona Sahlin och invandrares utseende

Jag såg nyss på Mona Sahlin (S) på TV4 Nyhetsmorgon som pratade om en SSU-rapport om att (S) leds av vita äldre män. Alldeles för få invandrare menade Sahlin och SSU. Bra så långt – problemet existerar i fler partier och på många andra ställen i samhället.

Frågan är hur Sahlin identifierar vem som är invandrare. Hon sa att om vi ser en grupp med människor i ledande ställning utan  några invandrare så behöver vi ändra det. Fortfarande bra tänkt men nu börjar hon glida ner i diket.

Jag hoppas att Sahlin inte menar att vi ska kunna se vem som är invandrare eller ej? Hon nämnde att de som leder, det nu undersökta (S), är vita äldre män. Menar hon då att det behövs fler som inte är vita?

När Mona Sahlin pratar om att se vem som är invandrare och hudfärg sätter hon sig i samma sjunkande roddbåt som den gode herr Billström (M) med sina blonda och blåögda tanter.

Det går inte att avgöra vem som är invandrare bara genom att se på människor. Hud- eller hårfärg är inte något som har med om en människa är invandrare eller ej.

Jag är den första i min släkt som är född i Sverige på sisådär en tio-femton generationer. Jag är helt säker på att Mona Sahlin inte skulle tro att jag var invandrare.

Den här sortens retorik eller grodor gör att främlingsfientlighet och rasism får vatten på sin kvarn. Gör om och gör rätt! Det gäller alla partier.

 

Tidigar inlägg i samma ämne hittar du här: Invandrare utan att det syns

#57/#blogg100