För säkert femtonde gången på ett år kör jag en runda på skogsstigarna hemmavid. Runt åtta kilometer i lera, på berg, över rötter och på fantastiska stigar. Idag mötte jag för första gången en annan cyklist, en kille som kom från andra hållet. Vi snackade lite innan vi vevade vidare åt varsitt håll. Jag börjar känna igen mig och efter all övning vet var jag vågar stå på och var jag behöver utmana mig själv. Därmed inte sagt att jag hittar helt hundra, se nedan. Det går bättre när det går undan har jag märkt. Det är bara en fråga om att våga. Idag fastnade jag i en nedfallen björk med hjälmen när jag skulle under. Det var visst lite för lågt. Det kanske kan kallas övermod, chansning eller något annat. Lyckades däremot cykla igenom två träsk som jag inte klarat tidigare, det vara bara att ta sats, rätt mycket sats…
När jag paddlar är det jag och inte kajaken som är den begränsande faktorn för vad som är görbart. Samma sak med stigcykling, hojen klarar mycket mer än jag. Jag behöver bara lära mig att lita på och utnyttja det. Klättra över stockar, rötter och berg är inga problem så länge jag inte fegar ur eller orken tryter. Det ger mig en stor tillfredsställelse att ha grejor som funkar och hjälper mig göra kul saker. Jag tycker det är barnsligt roligt att cykla i skogen med lera sprutande i ansiktet och på ryggen. Kvistar och stenar sprätter under hjulen när jag susar fram. Det låter som att det susar i öronen i alla fall, möjligen är det mitt dåliga flås som gör sig påminnt. Never mind, kul är det, barnsligt kul.
Putsade tiden med sex minuter på rundan jämfört med i måndags. Idag cyklade jag vilse så det tog några minuter längre men det gjorde jag i måndags också. Hitta vilse är en bra grej ibland.
Leave a Reply